Dom senaste fyra månaderna har vart dom lyckligaste och roligaste i mitt liv. Den känslan att allt nu skulle vara över gör just nu så ont att jag kan dö. Alla minnen som dyker upp från alla håll och kanter. Jag hoppas att vi än inte riktigt har satt punkt. Jag är inte klar än. Så himla kär som jag är i den mannen så vet jag inte hur jag på något sätt skulle kunna klara mig utan honom. Det enda jag har kvar nu är hoppet. Det gör mig skräckslagen, för jag vet inte hur stort jag ska kunna lita på att det är. Denna smärtan jag har i bröstet... Jag förstår inte hur någon någonsin har kunnat överlevt den. Men det gör ju trots allt dom flesta till slut.