självkänsla. ett ord jag föraktar, ett ord jag mår illa av att höra. jag har så svårt att förstå hur man kan en dag kan vakna upp och inse att man inte bidrar till någonting, för att nästa dag faktiskt tycka om sig litegrann. självförtroendet finns på sin höjd där en gång i månaden. självkänslan finns aldrig där. jag vågar aldrig tro på mig själv. jag vågar aldrig tro att folk verkligen tycker om mig för den jag är. jag tror alltid att det finns en tanke bakom allt, att jag på något vis blir utnyttjad. om jag en dag känner mig tillfreds med mig själv så är jag den sista att erkänna det. det är alltid någon hår som glänser lite mer. det är alltid någon annan som har lite finare hy, och alltid någon som har lite mindre kroppsfett. det är alltid någon som har lyckats lite bättre i skolan, och alltid någon som har lite bättre musiksmak och lite bättre koll på onödiga saker.

är inte det konstigt? att man hela tiden jämför sig med andra. dom dagar jag faktiskt tycker om mig själv, när jag då och då gillar det jag ser i spegeln, då börjar jag tänka i dom banorna. det spelar ju ingen roll att jag tycker att jag är lite söt nu när det finns tjejer som är så otroligt mycket sötare. det är så synd, att vi ska låta andra ta bort vår glädje och självkänsla. att vi jämför oss med andra och sen mår sämre för att vi inte känner oss tillräckliga. det är så oerhört synd.