i flera dagar nu har en hemsk känsla infunnit sig inuti mig. en känsla av ensamhet, trots att jag inte är ensam. jag kan likna det lite vid elefanterna som sprang upp i bergen innan tsunamin kom, därför att dom visste om det redan innan vi människor såg vågen. det är ungefär så jag känner. jag har en stark känsla inom mig som säger att jag kommer bli ensam snart, och nu springer jag alltså själv bort, för att förbereda mig. jag vet inte varför jag känner såhär och jag vill verkligen inte känna såhär.

lycka och olycka. två känslor som ofta infinner sig i mitt liv. jag kan med bubblande lycka i kroppen övergå till att känna mig fruktansvärt olycklig. och jag kan med en svidande känsla av olycklighet få en sprudlande känsla av lycka inom mig på bara ett par sekunder. allting byter plats och jag vet aldrig när jag kommer att vara lycklig eller när olyckan kommer tillbaka.

jag förtjänar att vara lycklig och det är ingen till fel eller egostiskt att säga det. men ändå känner jag att jag inte vill uttala dom orden. för jag vet inte alltid om jag tror på dom. men jag förtjänar att vara lycklig precis som alla andra. ibland är det apjobbigt att vara jag, men jag har även fått fantastiska chanser till att gå framåt i livet. jag känner mig som en ganska stark tjej som inte tycker om att visa sig svag. men ibland känner jag mig svag och känner att hon måste visa sig stark. även jag har rätt att bryta ihop ibland. jag kan inte alltid hålla den här fasaden utav lycka uppe.

lycka. ett starkt och vackert ord. när jag tänker på lycka tänker jag på fjärilar i magen. den där krypande känslan utav total förälskelse. kärlek. kärleken man känner för det livet man har och de fantastiska människor man har runtomkring sig. bubblande skratt som bara måste komma ut. fantastiskt höga hopp mot en klarblå himmel. ett glädjeskrik. känslan av en sommarvind mot kinden. ni vet när man var liten och hoppade över gräset? man hoppade i takt med den vackra musiken man hörde inom sig. man kände det våta gräset mot fötterna samtidigt som håret fladdrade i vinden. man kände att en högre makt lyfte en uppemot skyarna, och man kände att man var oövervinnerlig. det är lycka för mig.

nu behöver jag våren mer än någonsin.


nu ska jag på stan med madeleine moberg<3