det här är min fråga: hur gammal är man i himlen? jag menar, är man i himlen är det väl meningen att man ska visa sig från sin allra vackraste sida, och jag kan inte tänka mig att alla människor som dör av ålderdom struttar omkring skalliga och tandlösa. detta väcker givetvis en massa följdfrågor oxå. går den som har hängt sig omkring och är blå och äcklig med tungan dinglande utanför munnen? lever den som har blivit dödad krng i all evighet utan det dr benet som försvann när minan exploderade?
jag skulle tro att man får välja. man fyller i en anmälningsblankett med frågor om man vill ha stjärnutsikt eller molnutsikt, om man vill ha kyckling eller fisk eller manna till middag, vilken ålder man vill att alla andra ska se en som. ta mig till exempel, jag kanske väljer arton år, och även om jag är en skrynklig hundraåring när jag dör så kommer jag att vara unga och vacker i himlen.
en gång på en middagsbjudning hörde jag någon säga att fastän han var jätte-jättegammal så var han i själ och hjärta tjugoett år. så det finns kanske ett ställe i ens liv där man fastnar, som blir som den nersuttna mjuka gropen i soffan. och vad som än händer i livet så kommer man alltid tillbaka till den.
problemet är väl att alla är olika. vad händer i himlen när alla människor försöker hitta varandra efter att ha varit ifrån varandra i så många år? låt säga att någon dör och börjar leta efter sin man som dog för fem år sedan. hur ska det gå om frun ser honom som en sjuttioåring och han fastnade i livet som sextonåring och glider omkring som en snygging?
eller tänk om du dör när du är arton, men väljer att se ut som trettiofem i himlen.. så gammal som du aldrig blev här på jorden. hur sjutton skulle någon kunna hitta dig?